Hej.
Ca 15.30
Har fått uppdraget att skriva ett blogginlägg. Känns som något av en ynnest eftersom man i avsaknad av det livsberoende verktyget facebook så sällan skriver på Internet. Att detta dessutom sker på Kapten Norrbins direkta order gör inte saken mindre laddad och jag har redan upplevt en skrivkramp utan dess like. Att söka hjälp inom laget kändes fel, varför jag utan framgång konsulterat först och främst välrenommerad författare för att slutligen även blivit nekad av det sista alternativet – andra avenyns manusförfattare. Hur som helst, när Kapten ger order så lyssnar man och följer dem så jag har gjort mitt bästa att följa hans exempel med en lång blogg.
Vi sitter i alla fall tillsammans på bussen med destination Härnösand. Upplägget är något annorlunda jämför med tidigare år eftersom vi genomfört en matchförberedande träning på skogsvallen innan avresa. Det återstår att se hur framgångsrikt detta blir. Man är som idrottsutövare i allmänhet och kanske fotbollsspelare i synnerhet rätt så skrockfull, varför minsta ändring kan få tämligen allvarliga konsekvenser. Som personligt exempel drar jag mig till minnes min debut i pojkar 12 med Vuollerim då jag som lätt måltid innan matchen intog fil och flingor och där slutresultatet mot Sävast skrevs till 0-7. Inte nog med att jag var oduglig på planen men min besvikelse i yngre dagar var dessutom av sådan omfattning att tårarna omöjligen kunde hållas borta. I sällskap med något äldre grabbar var detta så klart en katastrof av närmast bibliska proportioner och i min värld fanns ingen Bruce Willis som kunde spränga stenen, typ. Denna tragedis ursprung satt så klart i det fil och de flingor jag tidigare under dagen stoppat i mig. Jag har på senare år faktiskt kommit så långt att nämnda måltid kan intas, så länge det inte är det sista innan matchen – och då har jag heller inte grinat efter någon förlust sedan detta.
För att återanknyta till dagens upplägg så kan det ju fortfarande vara så att man känner att dagens träning verkligen fungerat rent fysiskt och att benen känns pigga, men att vi ändå – gud förbjude – skulle förlora. Då får man helt enkelt finna någon annan anledning till eländet. Kanske var det busschaufförens placering på vägen mellan Roknäs och Siknäs eller liknande Piteå-tillhörande **k-ort. Naturligtvis vill man ju som IFK:are gärna hitta ett Boden-relaterat fel, men det blir så svårjobbat i och med att vi aldrig passerar orten i fråga. Men man får helt enkelt anpassa allt så att skrockprylarna passar in. Kommer för övrigt ihåg att jag sett något inslag om någon fotbollspelare som skulle ta på utrustning i rätt ordning och sen knacka i dörrar, tak och papperskorgar på vägen ut till matchen. Detta var i mina ögon helt logiskt, vilket om något troligtvis är ett tecken på att man är väldigt skadad…
På väg in till bussen möttes jag av Kapten Norrbins svank (minderåriga kan för övrigt fortsätta läsa utan vuxet överinseende). Han hade hittat någon form av skumgummi som han försökte jobba ihop till en slags säng på bussgolvet. Efter att ha kämpat på med klippning och montering insåg han efter en monolog att det ändå var bättre med den medtagna madrassen. Han motiverade detta väldigt noggrant, men jag glömde tyvärr Maj-månads stora mantra – att inte titta på aktuell lagkamrat när denne pratar. Alla spelares mer eller mindre framgångsrikt odlade mustascher gör det nämligen helt omöjligt att ta det som sägs på allvar. Lite som när godtycklig Liverpool-supporter diskuterar fotboll. I Kalles fall vet man att det alltid är oerhört sunda saker som sägs, men det faller platt om man gör nämnda misstag. Därför kan jag tyvärr inte återge motiveringen, men förutsätter att det var genomtänkt och klokt. Han får nog sina 18 timmars sömn även detta dygn, vilket endast överträffas av Simon som gissningsvis klockar in på närmare 22 timmar och där de vakna timmarna spenderas på Härnösands gräsplan.
Väl på plats i bussen och när vi når E4:an ungefär brukar det sedan diskuteras hejvilt om filmer som bara måste ses. Så även denna gång. Viktor Aurell är numera vår ciceron som ödmjukt presenterar de olika alternativ som finns, naturligtvis med en ambitiöst utformad pärm som gör det lätt att bläddra. Lillen ville i vanlig ordning titta VM-krönika från 1986, men den fanns inte med denna gång heller. Trots Lillens sarkastiska natur börjar nog Arish, Martin och de andra yngre killarna faktiskt förstå att VM är en företeelse som existerade även innan Klabbe, Thern och Orup grävde guld i USA. Valet föll i alla fall på en hyllningsfilm till Wayne Gretzky. Gissningsvis på rekommendation av vår hockeyguru tillika er resultatrapportör, Jacke Enersen. Jag gnuggar ju på med texten så jag får försöka gå vidare i livet utan kunskap kring hur många forecheckingar och PP Wayne har gjort.
Annars är allt som vanligt:
Längst fram sitter tränarna Jonas och Fredrik. De funderar antagligen på om de ska fixa till en Lars-Tommy-pärm. Problemet ligger i att de flesta av våra avbytare behöver ungefär 8-10 minuter på sig för att ta på sig matchtröja och benskydd. Ska det plöjas en pärm på vägen in kommer det krävas universitetsexamen för att någon ska kunna hoppa in - någonsin.
Strax bakom sitter Mats ”matte” Fahlman och pluggar beteendevetenskap. Jag hörde en misstanke om att det egentligen är Aftonbladets klick-bilaga han tittar i, men aldrig Matte Fahlman.
I soffgrupperna bakom sitter Kanu, Jens, Tobbe, Nisse, Martin och Stefan. Det är den inte den stökiga delen av bussen utan deras häng känns väldigt städat. Inte direkt cardigan- och cognacskupa-städat, men heller inte riktigt lika surrigt som nästa soffgrupp…
I denna sitter Mettä och Linus med skolböckerna öppnade. Kanske mest för samvetets skull. För i samma grupp sitter Berg och Kalle Sjöö inblandade i vad som förefaller vara en diskussion kring skådespelare. Den parallella soffgruppen med Kalle, Lillen, Aurell och Jacke deltar också samtidigt som de på något sätt hinner sticka in några snabba jabbar i min riktning som anmärker på att bloggandet tagit lång tid. Ljudnivån kan inte på något sätt vara optimal för studier. Längst bak ligger Simon med ögonen stängda (surprise!), Faiqi och David tillsammans med undertecknad. Det är lite av ett datahäng – om det nu kan vara det utan Jolt Cola och hetsiga diskussioner kring någon stackare som har ett gammalt grafikkort.
Allt detta medan tidigare starka karaktärer som Ekervhen, Nobbe, Backman, Jensen, Uusitalo och Jonte Boman på något sätt finns med i luften.
Vårt minutiöst planerade schema säger sen att mat kommer intas i Skellefteå och att vi sedan i tur och ordning ska sova, vakna, äta, prata, resa och spela.
Hemresan präglas sedan av matchens resultat. De gånger man åkt långt och förlorat – återigen gud förbjude – är hemresan riktigt jävla seg medan man så klart mest njuter när allt går som det ska. Detta är också ett faktum som gett upphov till en ganska välanvänd klyscha, ”vi har fan inte åkt så här långt för att förlora”, vilken blir extra kraftfull om den kombineras med anspelningar på matchens längd eller karaktär a la ”det är 90 minuters hårt jobb som gäller” eller ”dålig plan, det blir stenhård kamp idag”. Fotbollsvärlden vimlar av denna typ av visdomsord och eftersom de ju ändå lever kvar måste det så klart finnas väldigt mycket sanning i dem. Man undrar ju lite spontant om Sir Alex egentligen säger samma saker just innan matcherna startar. Jag tror det. Anledningen till hans enorma framgång, Arsenal- och Liverpool-supportrar göre sig icke besvär, är bara att han framför klyschorna med sådan övertygelse att det verkligen fastnar hos hans spelare. Min favorit i klyschkategorin får ändå anses vara legenden Anders Stridsmans ”väck inte björnen” där ö:et i enlighet med Kirunas oskrivna (?) stadgar måste uttalas ljust med samma betoning som i ”hög” eller ”mjölk”. Denna uttalades i regel under halvtidsvilan och alltid när laget befann sig i ledning med fler än ett mål, och syftade till att inte ge motståndaren någon chans att reducera och därmed återfå eventuellt tappad energi.
17.30
Åter på bussen efter att ha ätit middag på stadshotellet. Det bjöds på en till mängden rent osannolikt svampberikad viltskav och potatismos. Svampen fyllde precis som vanligt ungefär samma funktion som Ulf Samuelsson gjorde i Nagano -98. Innan maten fick vi bevittna en episk batalj mellan David Olofsson och en kanna med juice. Ett försök att beskriva detta med ord ter sig nästan löjligt, men spektaklet utspelade sig i alla fall direkt efter att vi satt oss vid bordet. Entusiasmen över att få dricka något iskallt och sött gjorde att David med blixtens hastighet grabbade kannan med juice och startade upphällningen. Det fullkomligt sprutade juice över bordet och David utropade ”det går inte” med desperation i rösten. Efter att den värsta chocken lagt sig ändrade han sedan taktik och den inledande burdusa upphällningen byttes till en väldigt försiktig och vårdande stil. Problemet kvarstod dock, ingen juice i glaset men desto mer på bordet. Det kändes lite som att David var Goliat och Juicen var David, på ett ungefär. Den nya taktiken fungerade ändå efter ett tag och David fick dricka sin juice, men där ett tag kändes det som att David var döv men ändå försökte lyssna.
20.00
Vi har nu även hunnit med att spela igenom ett parti poker. Jag blev våldtagen av Arish som i vanlig ordning spelar helt utan förstånd. Han har ändå någon gång i sitt liv lyckats gnugga en hästsko sönder och samman eftersom han alltid hittar någon slags bakdörr så att allt slutar med att han vinner. Att han överhuvudtaget ställer upp får jämföras med att stå vid en sjö, kasta i pengarna och hoppas att det dubbla ändå kanske studsar tillbaka. För det håller ju aldrig i sig turneringen ut.
När vi nu börjar närma oss slutspurten på resan är det återigen dags för en film som ska vara svindlande bra. Den heter tydligen kickass, vilket ju onekligen låter spännande. Tycker ändå det är på sin plats att berömma Kalle som startat denna blogg och som gör så oerhört mycket bra för sina lagkamrater och föreningen i stort. En anekdot som jag tycker beskriver hans stora hjärta är när Kanu nyss kommit till laget och var lite fundersam över kommande simlektioner i skolan. Kalle tar självklart med sig Kanu och tränar i simhallen. Enkelt men ändå så himla bra gjort. Det finns massor av liknande berättelser där Kalle bidrar med allt han kan. En helt otrolig lagkapten som vi i laget kan vara väldigt stolta över.
Som allra sista del i min blogg vill jag slå ett slag för lite hårdrock. Jag ger er därför tre odödliga plattor som kanske inte nått den stora massan. Eftersom det är omöjligt att välja en specifik platta med mina husgudar Iron Maiden har jag hoppat över det helt och hållet. De säljer dessutom ut Ullevi år efter år, vilket väl får anses vara ett ok tecken på att man når fler än hårdrocksintresserade.
- Dream Theater – Images and words. Rätt komplex och svårlyssnad musik, men när man väl lyssnat igenom den några gånger känns det som om detta är musik och allt annat är hobbyverksamhet.
- W.A.S.P – The crimson idol. Trots att jag ser en blodtörstig Sievert Öholm framför mig när jag läser ut bandnamnet är detta en helt otrolig platta. Mer rättfram och klassisk heavy metal med en fantastisk känsla. Texterna känns dessutom väldigt genomtänkta även om just svårmodiga och aggressiva texter inte är jätteintressant i mina ögon. Jag lyssnar på musik som får mig att vilja höja ljudet. Det är dessutom rätt svårmotiverat att som småbarnsförälder tralla med i texter som skulle få Anna Anka att rodna.
Seventh Wonder – Mercy Falls. Svenskt band som otroligt nog är väldigt okända. Musiken liknar Dream Theater, men ändå med en egen stil. Jag spelar inget instrument själv men jag gissar att detta är rätt svårt att göra på en bas…
http://www.youtube.com/watch?v=m0wzBCp8VHY/Markus
RIK:s utländska nyförvärv är ute och värmer
